Krigsspel måste vara det populäraste i branschen för både ungdomar och vuxna just nu. Tyvärr.
Inte mycket är så förväntansfullt i ungdomens värld som när ett nytt släpps.
Och även om de flesta både unga - och äldre - människor runtom mig anser att det är helt okej, så får jag en hemsk klump i magen när jag tänker på det.
Jag är nog lite känslig över lag, och har hela mitt liv haft för vana att ta åt mig mycket mer än nödvändigt av egentliga småsaker. Som för mig har känts större än just småsaker.
Krigsspelen skrämmer mig av en rad olika anledningar. Själva upplägget är det mest skrämmande, att göra vad som är ett helvete med död och skräck i verkligheten till ett spännande scenario i tv-rutan är groteskt på något vis. Kanske mitt dilemma också är att grafiken idag är ofantligt bra, så det nästan känns verkligt när man ser blodet spruta från de människor man "lyckas skjuta ned".
Kanske beror det på att min morfar berättat om sina ofantligt grymma upplevelser från det krig han hade oturen att kallas ut i. Ett krig som tvingade människor att gå över stela lik och stänga av alla sina sinnen för att själv komma levande ur det.
Eller så beror det bara på att jag hela mitt liv har drömt om fred på jorden som gör detta så groteskt onödigt för mig.
När jag var liten fanns egentligen bara SuperMarioBros - det fanns säkerligen andra spel också fast detta var vad alla spelade - den härliga lilla gubben som bestiger vad jag kallar chokladkakor, hoppar på elaka sköldpaddor och samlar stjärnor för glatta livet. Vilket underbart spel!
Jag tycker det finns enormt många bra spel idag också. Äventyrsspel, racerspel och sportspel, matematikspel för lärande osv. Så jag kan inte riktigt förstå vad det är som gör att det ändå är mest lockande med krigsspelen.
Att det finns ungdomar i min närhet som dessutom sitter vid dessa spel alldeles för ofta är också oroande, då jag inbillar mig att gränsen mellan spel och verklighet till slut kan börja suddas ut för dem. 
Då kommer vi till en annan aspekt. Frågan om hur mycket vi tillåter våra barn och ungdomar att spela.
Svaret är givetvis olika från familj till familj, det gäller att respektera alla olika varianter och jag vet att i somliga fall är inte ens föräldrarna överens!
Jag brukar i ärlighetens namn inte ha så höga krav på spelandet här hemma. Men hos oss behövs det å andra sidan inte, då ingen av mina barn föredrar att spela så hemskt mycket. Huvudsaken är att veta VAD de spelar tycker jag. Och är vädret fint så finns annat att göra än att sitta inne, det tycker tack och lov både jag och mina barn!

Jag tycker att dessa spel är att göra kallblodiga krig till ett nöje, och att spotta de som överlevt de verkliga krigen i ansiktet.

Kanske är jag bara en väldigt hysterisk mamma, men detta är mina ärliga synpunkter.
Tack igen för att ni läste !

Det är lättare att leda en nation än att uppfostra tre barn, sa en gång Winston Churchill.
Och jag kan nog hålla med, även om jag aldrig prövat att leda någon nation.
Att uppfostra barn och få deras värdefulla respekt tar tid, och kräver många års kämpande och tålamod.
Jag tänker ofta på respekten mellan föräldrar och barn. Hur olik den ter sig, från familj till familj.
Är man som förälder jättenoga med att barnen lyssnar jämt är det nog mycket lätt att misslyckas med sitt mål. Men att inte ha någon respekt alls med sig lär sluta katastrofalt och i de familjerna blir det ett, enligt mig, misslyckat dilemma då det slutar med att barnen styr föräldrarna med järnhand.
Ibland inbillar jag mig att barn i allmänhet lyssnade bättre på vuxna då jag själv växte upp, att hysterin att alla måste jobba resulterar i ett helt samhälle där barnen revolterar och i många fall också "köps" av sina föräldrar med prylar istället för den förlorade tiden. Men så kommer jag på att barnen idag växer upp i en helt annan tid än jag själv då det på min tid vare sig fanns mobiler eller leksaksutbud i alls samma utsträckning. Och helt säkert gör det också alla vår tids barn annorlunda.
Jag har ibland hört - det något skrytsamma - upplägget att någons barn räcker det minsann med en ynka blick för att tysta ned i en diskussion. Och trots att jag - ju som de allra flesta föräldrar - önskar att barnen skulle lyssna bättre ibland så skulle jag aldrig vilja ha det så ! Av den enkla anledningen att jag också en gång i tiden har varit barn, och att jag tycker de ska bemötas med respekt precis som vi vuxna.
Grundregeln jag och min man har här hemma är att barnen någonstans i sig själva ska vara medvetna om att det i slutändan är vi som tar beslutet i en diskussion. MEN självklart ska deras syn på saken och infallsvinklar lyftas fram ordentligt innan vi som föräldrar bestämmer hur det blir med saken. För det är en värdefullare respekt, tycker jag, än att som förälder spänna blicken i barnet/ungdomen som ett slags maktbegär och tysta alla deras värderingar. Det måste vara oerhört kränkande att bli avbruten på det sättet, oavsett ålder.
Det ÄR svårt med barnuppfostran. Det vet alla som har barn. Men att sätta upp alltför hårda regler i hemmet och inte lyssna på barnens värderingar innan man "halshugger" dem i en diskussion resulterar också i de allra flesta fall i att just de barnen löper amok utanför hemmet. Det märks mycket tydligt både i mina barns vänskapskretsar och inom mitt yrke i förskolan.
Jag är stolt över att mina barn pratar om allt med mig, vi har en sådan relation att folk ibland blir chockade av vår raka konversation. Men jag älskar det ! För så har jag också alltid haft det med min mamma, ingenting har någonsin varit för pinsamt eller dumt att undra, fråga eller diskutera.
Sedan finns det ju familjer som uppfostrar helt fritt, och det respekterar jag också fullt. Fast själv tycker jag att det skulle bli väldigt jobbigt i längden, då man inte - varken som vuxen eller barn i en sådan familj - har några riktlinjer vilket jag själv behöver i min fostran för att få ett behagligt hemmaklimat.
Sedan kan jag villigt erkänna att barnen FÅR skrika, bli rejält förbannade och till och med käfta emot och använda fula ord här hemma de gångerna de faktiskt blir riktigt arga, men de ska veta lika klart som allt annat att så beter man sig bara här hemma. 
Den öppna konversationen är både a och o hemma hos oss, för att det är just så vi vill ha det i vår familj.

Den bästa respekten man kan vinna hos sina barn är den ömsesidiga. Iallafall om man frågar mig.

Detta var mina tankar om detta spännande ämne.
Tack för att ni läste!

Stressen är vår tids folksjukdom.
Aldrig förr har så många gått in i väggen och anlitat psykologer för att få livspusslet att gå bättre ihop.
Aldrig förr har avslappningsövningar och yogakurser blomstrat så, just för att det kanske inte behövts.
Likt en fareld drar den fram, och drabbar både ung och gammal - och i skräckexempel även riktigt små barn - och när man väl drabbats av beständig stress tror jag att den är riktigt svår att ta sig ur. 
Man kan ju numera kalla den vid många namn. Inre stress, yttre stress, psykisk stress, mental stress, arbetsstress, livspusselstress, relationsstress, familjelivsstress och till och med positiv stress. Ändå föredrar jag i all min enkelhet att bara kalla den för stress.
Och jag tycker inte alls det är konstigt att det eskalerar i vårt samhälle. Helst ska man vara yrkesarbetande - och då helst också heltidsarbetande - mamma med en hel del egentid med både man och vänner utan barnen för att icke förglömma sin status som inte bara mamma utan också kvinna, hinna träna och hjälpa till med läxläsning, gå på kurser om pedagogik och psykologi, hinna med allt det där vardagliga och helst också för att känna sig riktigt stolt över sig själv baka en sats bröd någon gång emellanåt.
Ibland kan jag inte låta bli att tänka att det måste varit lättare förr. Att hinna med allt, då man kanske inte hade så många olika saker att tänka på. Men så kommer jag på att jag hellre har vatten i kranen än att springa ner till sjön och hämta varje gång, och jag har hellre har tre friska, vilda ungar än att inte äga visdom om hur man skyddar sig och därmed få barn varje år som våra förfäder. Och jag skulle aldrig vilja leva i en tid då sjukdomar kunde ta ifrån mig mina barn. För de levde bra mycket hårdare än oss, våra förfäder, men ändå kan jag aldrig tro att de aldrig stressade som vi! Och här kommer funderingarna över hur det kan vara just så.
Jag vet att de flesta av oss strider mellan en önskan att vara hemma länge med barnen, ha ett smakfullt inrett hem och åtminstone en bil som är av bättre modell (vilket innebär en ganska ny sådan), och i detta stora virrvarr av önskningar kan det bli svårt - eller i många fall faktiskt helt omöjligt - att få allt. Så de flesta av oss jobbar på för att få ekonomin att fixa sig medan det ständiga samvetet för tiden med barnen som därmed går förlorad gnager sönder en inifrån.
Jag kan ärligt medge att jag och min man haft tur med det mesta i vårt liv. Barnen har kommit som på beställning, huset köptes när huspriserna låg i botten samtidigt som man fick hejdlösa summor för lägenheten man i samma veva sålde. Därmed har vi alltid haft möjlighet att prioritera. Och alla som känner oss vet hur vi prioterat, tid med barnen allra högst i rangordningen!
Att man sedan varit välsignad med en mormor och morfar som ställer upp i vått och torrt under våra killars uppväxt och även med grannar och vänner som ställer upp som barnvakt under årens lopp är också få förunnat. Och därmed har vi haft tur att slippa denna enorma livspusselstress på ett underbart vis.
Hur man kan kalla stress positivt vet jag egentligen inte. Stress är något som klingar fruktansvärt nedbrytande i mina öron, hur den än visar sig. Och jag känner också av den ibland, när för många saker ska hinnas med på alltför kort tid. Men för mig handlar det om korta stunder den har mig i sina klor, och det tackar jag högre makter för. Att bli utbränd av en sådan hemsk sak som livspusslet måste vara olidligt!
Jag önskar att fler kunde slippa stressa i vårt samhälle, och jag tror att våra barns generation kommer att vända denna "trend". Det är iallafall något jag varmt och hjärtligt önskar våra framtida generationer !

Detta var mina tankar om vår tids stress.
Tack igen för att ni läste!

Förlossning. Ordet klingar fint och fantastiskt. För mig.
Andra skulle säkert få kalla kårar och bli vita i ansiktet av skräck och minnen från sin samma händelse.
Jag bävade riktigt illa inför min första förlossning. Men minns tanken att det skulle vara priset jag fick betala för att få en egen baby. Så många nätter av oro, så många tankar kring att det faktiskt skulle komma ut något SÅ stort därnere på mig fyllde mig med skräck. Det är nu fjorton år sedan och idag ler jag stort av hur det sedan blev.
Jag hade aldrig trott att det skulle - eller ens kunde - vara så lätt att föda barn. För mig var det en enkel prestation - även om jag skrek av urkrafter mäktiga som attan när smärtan var som värst - och efteråt minns jag att min första tanke var "Var det inte svårare än så här?" Att förloppet gick på bara åtta timmar och att det bara gjorde jätteont i två timmars tid gjorde det till ett minne värt att minnas, ett mildare än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.
Men visst gör det gör ont att föda barn. Nekar man till det och har genomgått en förlossning helt utan smärtlindring så ljuger man. Men smärtan glöms av väldigt snabbt. När knytet läggs i ens famn så överglänser det allt annat som just varit. Och lättnaden över att allt ser friskt ut och att väntan är över har fått mig att skaka hejdlöst efter alla mina förlossningar. Frossa av att kroppen slappnar av efter ansträngningen, enligt barnmorskorna. Urkrafter som lämnat kroppen då jag trots den härliga värmen i rummet på lasarettet skakat tänder helt sanslöst.
Jag har fått alla mina barn tidigare än det av barnmorskan uträknade nedkomstdatumet, och det är jag glad för. Tycker det verkar olidligt långdraget att gå och vänta in detta magiska datum under så lång tid, för att sedan befinna sig i framtiden av det och fortfarande vara gravid.
Man ställer nog in sig mycket mer än man tror på beräknat förlossningsdatum, och mina datum sitter i den där lilla strängen av hjärnan där de alltid kommer att sitta. 29 maj, 10 juli och 9 april.
Mitt andra barn föddes två år senare, och flög bokstavligen ut som en raket! Smärtlindring hanns aldrig i någon form med och i ärlighetens namn hann jag aldrig förstå att det var dags att föda innan killen var ute!
När jag sedan väntade mitt tredje barn fick jag höra av andra trebarnsmammor att nu väntade det värsta, och jag trodde helt bombsäkert att de skojade.
Men min tredje förlossning blev min absolut smärtsammaste, även om allt berodde på att förloppet den gången verkligen gick alldeles för fort! Smärtor som gjorde att jag kastade mig på golvet och för korta stunder trodde min sista stund var kommen är minnen ifrån den dagen i  mitt liv. Fast att allra första värken kom vid tolvtiden och att pojken var ute redan fyra minuter efter tre bevisar att kroppen fick arbeta håradre än någonsin under de ynka tre timmarna. Och andra minnen är ännu starkare, som synen av ett fantastiskt fint gossebarn som genast tittade mig djupt i ögonen innan han med fast vilja började äta sin allra första måltid. Jag kommer alltid minnas just den stunden.
Stämningen uppe på BB är förunderligt speciell. Lukten är speciell och gemenskapen med alla de mammor som delar sina första dagar tillsammans med sina små i de plastliknande vagnarna på hjul är också speciell. Ändå har jag alltid haft så bråttom hem. Hem till mannen - och i de senare fallen också storebrorsorna - och hem till vardagen och verkligheten. Det är en oslagbar mysig känsla att komma hem med en ny familjemedlem.
Att det kan tillstöta komplikationer under graviditeter och förlossningar är nog något som alla gravida kvinnor någon gång under resans gång skänker tankarna till, och att det sker är en stor sorg. Hur man tar sig igenom en sådan tragedi är ofattbart och jag kan bara önska att det aldrig skulle ske. Alla tankar när jag skriver denna text går till de föräldrar som har befarat någon sådan sorg.
Jag brukar tänka på en sak. Att mina barn i livet fick de personligheter som förlossningarna kanske gav mig en föraning om. En ordningssam, en stillsam,och en med en vilja av stål. Fantastiska individer helt olika varandra som jag har äran att vara mamma till!
Vad man än har för tankar om graviditeter och förlossningar så är det en obeskrivligt magiskt stund de är sammansvurna med. Stunden då man föder fram sina barn, och timmar när Moder Jord sänder sin urkraft till oss kvinnor. Och till männen som sitter ganska hjälplösa bredvid.

Detta var mina tankar om förlossningar.
Ni har säkert era egna, som jag jättegärna hör om !

Det talas mycket om pensionssparande i min generation. Och då jag stänger av mina öron likt ett buttert litet barn.
Jag ska erkänna att jag inte bryr mig om något massivt pensionssparande än, och det beror mest på att våra pengar just nu behövs till så mycket annat. Tillbyggnationer av hus, bilreparationer till domedagen, kläder och andra nödvändigheter till barnen och en hel del annat.
Jag tycker att man ska leva i nuet, men tanken slår mig hur otroligt många av mina jämnåriga som nästan dagligen verkar ha en oro inför hur livet som pensionär kommer att te sig. Jag må vara dum, men jag tycker synd om dem. Att gå omkring och tänka så mycket på detta dilemma redan vid trettiofyra års ålder tycker jag känns väldigt tråkigt och dessutom tar det säkert massa onödig energi.
Det är nu vi har alla våra barn hemmaboende, det är nu vi båda måste jobba och i de flesta fall därför också ha två bilar och det är nu vi kostar mest pengar. 
Jag som mest varit hemma med barnen under deras uppväxtår har vid några tillfällen blivit så gott som påhoppad av folk som utbrister att jag inte tänker framåt alls. Och kanske har de rätt. Men begrunda min teori för ett ögonblick:Hellre väljer jag att leva på mindre pengar de sista tjugo levnadsåren - om man nu har turen att alls leva tills man blir åttiofem - än att spara mer än nödvändigt i alla de fyrtiofem år jag kommer vara yrkesverksam  för att få aningen mer i plånboken som äldre. Visst, kanske jag ångrar mig. Men det får tiden utvisa.
I min värld låter det mycket smartare att lägga sina lån och stora kostnader på en fördelaktig nivå, och att tänka över vart man gör av sina tillgångar under livets gång. Och självfallet göra sitt bästa för att betala av de mesta av sina lån INNAN man når pensionsåldern.
Och jag förespråkar verkligen privat sparande som du själv sparar och förvaltar - om du har möjlighet till det -men just skräcken för att inte kalla ditt sparande för pensionsspar tycker jag är knepigt. Pengar som pengar.
Sedan kan jag bli riktigt irriterad på detta tjafset om pensioner just för att jag i ärlighetens namn inte förstår mycket av det. Det oranga kuvertet på posten som alla pratar om, vad är det för uträkning ? Och den pension som förvärvsarbetet automatiskt stoppar undan till dig, är den helt separat ?
Jag må vara alltför godtrogen - och på intet sätt önskar jag bli utkastad från hus och hem som gammal - men inte kan jag efter pensionen kosta så panikslaget mycket, speciellt vi som inte ens när vi är unga lever särskilt utsvävande?
Jag känner redan i skrivande stund starka vibbar om att folk kommer reagera med många synpunkter på detta inlägg då jag vet att många av er resonerar precis tvärtom än mig, och det välkomnar jag med öppna armar. Men vi måste hur vi än tycker om våra framtida pensionssummor vara medvetna om att det är först efter vi fyllt sextio som vi kan ta upp diskussionen med facit i hand. Då får vi se om jag får så mycket mindre än ni som sparat undan just till pensionsåldern under i stort sett alla år. Eller om det blir ni som inser att ni nog kunnat få allt att fungera ganska bra ändå.
Sedan kan man ju redan nu tro sig veta på ett ungefär HUR man vill leva som äldre.
Vill man efter yrkeslivet resa jorden runt eller annat kostsamt är det ju självskrivet att man måste tänka mer på sparande under livets gång än den som önskar lugna takter hemmavid med barn och barnbarn. Jag vet redan vilken kategori jag hör till. 
Detta är ett intressant ämne som på något underligt sätt verkar beröra - och uppröra - mest min egen generation. För aldrig har jag hört dagens pensionärer gnälla om att de borde pensionssparat mer i sina dagar.

Detta var mina tankar om pensionssparande, och som alltid är det bara mina egna funderingar ni får ta del av.
Tack för att ni än en gång tog er tid och läste !


 

Traditioner är något fint tycker jag. Fast egentligen har jag nog inte så många.
Varje år när barnen firat skolavslutning i kyrkan och går hem på sina sommarlov fikar vi alltid köpefika, och det är helt säkert den traditionen mina barn skulle nämna först om någon frågade dem.
För mig som oftast bakar hemma - och periodvis inte vill ha så mycket sött hemma pga drömmen om några kilo lättare kropp - är detta tillfället riktigt lyxigt.
Då fylls kakfaten med dammsugare, negerbollar(vilket vi hos oss ännu kallar negerbollar och trotsar debatten om chokladbollsalternativet, just därför att det alltid hetat så hos oss och jag inget kränkande ser i det), ballerina och annat mumsigt.
Så firar vi in det - hos oss tio veckor långa - sommarlovet varje år och det är en underbar stund med familjen samlad och barnen förväntansfulla och lite väl energiska av kicken som tanken på denna långa ledighet skapar. Denna myskväll härskar hos oss en gång varje år och har blivit en uppskattande tradition som vi själva uppfann när störste killen slutade i förskolan(som vi också valt att kalla just förskolan o inte vare sig nollan eller förskoleklass bara för att det är ordet vi själva lärdes att använda när vi växte upp och jag heller inget avvikande eller felaktigt hör i det).
Jag har vänner som en speciell dag i veckan alltid gästar eller bjuder hem sina föräldrar, och det tycker jag är en fin tradition! Kanske kan det egentligen inte kallas tradition, men för mig är betydelsen av ordet ett trevligt återkommande tillfälle och visst låter det just så?
Sedan har vi ju de traditioner från svunna tider som våra almanackor fortfarande informerar oss om. Självklara sådana för mig - som för alla andra i vår del av världen - är påskafton, nyårsafton och inte minst årets höjdpunkt rent mysighetsmässigt allas vår älskade julafton!
Dock har jag i vuxen ålder förstått att det är just denna julafton som skapar de mest infekterade diskussioner i många av min generations äktenskap. För tyvärr är ju detta en dag då de allra flesta av oss vill tillbringa mest tid hos just sin egen familj, alltså även den äldre generationen föräldrar. Och det är beklagligt om det ställer till med osämja.
Sedan väcker julafton många andra tankar och funderingar i mitt huvud. Jag själv är ingen presentmänniska, och jag kan må dåligt när jag ser hur generationen våra barn slänger sig över själva öppnandet av paketen men sedan knappt ser vad det är i dem innan nästa ska rivas upp..och ändå är mina barn väldigt tacksamma individer! Då kan jag må dåligt av vår tids överflöd och massproduktion, och minnas den glädje som spred sig i min egen kropp när jag som åttaåring fick den rosa klockradio jag så länge velat ha ! Ännu ligger den i en kartong uppe på min vind. Inte för att jag någonsin tänker plocka fram den, men bara för att jag kan minnas tacksamheten och lyckan den dag jag fick den.
Och jag inte var ensam. Fick man EN docka när man var liten på min tid(herregud, nu börjar jag låta väääldigt gammal)så var man tacksam mycket längre, just för att prylar inte tillverkades på samma sätt - eller ens fanns i samma utsträckning. Jag säger inte att det är någons fel att det skenat iväg så enormt men jag kan inte låta bli att få dåligt samvete för hur vi människor - även vi vuxna - överkonsumerar det mesta !
Och jag blev oerhört stolt när min äldste son för några år sedan fyllde tio och allt han önskade var pengar som han oavkortat tänkte skicka till WWF eller Greenpeace. Det bevisar mycket.
En annan familjetradition hos just oss är "den finska julbastun". Som äger rum hos min moster där man kvällen innan julafton varje år träffas och äter god julmat, träffar alla de kusiner man växte upp tillsammans med och som man egentligen skulle vilja träffa mycket oftare och - om man vill - kan ta ett bastubad.
En härlig kväll att minnas, och en rolig kväll för barnen med lek och stoj med alla de kusinbarn som blir fler och fler för varje år. Min moster och hennes man är värda en eloge för denna traditionsenliga underbara kväll, och mest spännande är det när tomtegröten dukas fram till sena kvällen och alla önskar bli den som får mandeln i den!
Traditioner går att diskuteras, men för mig är det en härlig tradition att se mina barn sjunga in våren med nationalsången på skolgården som jag också gjorde när jag var liten.
Och för mig har det haft mer med traditionskänsla än något annat att göra när jag och min man valt att gifta oss i kyrkan likaväl som att döpa våra barn där.
Så i själva verket har jag nog en hel del traditioner ändå.

Nu har ni hört mina tankar om detta.
Tack för att ni läste !

Det här med namn är intressant.
Det finns så otroligt många, och egentligen är man nog mycket mer sitt namn än vad man tänker sig.
Jag har alltid känt mig nöjd med mitt eget, i synnerhet med den orginella stavning mina föräldrar valde att i skrift ge namnet.
Själv har jag tre pojkar med namnen Christoffer, Sebastian och Benjamin.
För oss - min man och mig - har det handlat om att döpa våra barn till namn vi tycker är fina. Helt enkelt.
När jag var gravid första gången var Christoffer var det namn vi båda tyckte var fint, och stavningen såg vi som vi gjorde på. Kunde ju både valt att stava det med K i början (vilket vi inte alls tyckte såg lika fint ut) eller med ph i slutet (som vi tyckte såg alltför engelskt ut).
Vid ett tillfälle under den graviditeten föreslog min man också Johan, och jag tänkte nästan att han måste skoja. För mig låter Johan alltför vanligt och passar dessutom bättre på någon i vår egen ålder. Förlåt alla Johan därute, men min känsla måste bero på att en hel hög med pojkar under min uppväxt bar just detta namn och att det till slut bara blev alltför vardagligt i min värld.
När vår andra graviditet gick mot sitt slut var vi ense om Alexander, andra förslag var Sebastian och Jonathan. Jonathan kan jag dock - än idag - tycka låter väldigt religiöst. När gossebarnet tittade ut såg han trots planeringen inte alls ut som en Alexander. Han hade så runda goa kinder, och jag vet att det låter knasigt men vi tycker Alexander låter mer smalt. Och Sebastian blev det, till vår allas förtjusning;-)
Namnet i sig har nog alltid spelat större roll för mig än min man, som kan tycka att det är okej med de allra flesta namn då barnen "växer sig in" i sina namn ändå. Och trots alla mina tankar om det här ämnet måste jag nog hålla med honom till viss del.
Flicknamn har alltid känts lite svårare att hitta, men under alla våra graviditeter har Jennifer stått högst på rangordningen. Åter igen endast för att vi båda gillar det och tycker det låter sött.
Har dock de senaste åren ändrat mitt favorit-flicknamn till Angelina, det tycker jag numera är ett jättevackert namn!
Det vimlar också sedan några år av väldigt extrema namn, vilka jag villigt kan erkänna att jag hajar till lite inför varje gång jag hör dem första gången...men i alla de fall som jag privat känner dessa namns bärare inser jag också att de sedan bär sina namn helt klockrent !
Valet är föräldrarnas när barn ska döpas i vår tid och många väljer samma begynnelsebokstav till hela sina barnaskaror, samma längd på namnen, dubbelnamn, namn efter släktingar, en massa andranamn eller inga andranamn alls. Vad man väljer är helt upp till sig själv, och olyckskorpar kommer alltid att kraxa och det ska man - helt ärligt - skita i tycker jag !
Hela tiden under alla våra barns namndiskussioner har Alexander funnits med. Ett namn som vi båda tycker om men som på något underligt vis ändå alltid halkat ner på andraplatsen trots att det kunnat bli just en Alexander alla tre gånger.
Sist kom pojken som fick namnet Benjamin, ännu ett namn som vi båda gillade skarpt. Helt enkelt.

Efternamn kan ju också diskuteras i oändlighet, men det gör vi en annan gång.

Mina tankar om namn har jag här delgett er.
Tack igen för att ni kikade in !

Hen.
För några dagar sedan hörde jag detta ord för allra första gången. Och jag trodde helt säkert att det bara var ett skämt.
För er som inte än vet vad ordet betyder ska här ges en snabbgenomgång.
Hen är ett ord som enligt regelverket ska användas istället för han ELLER hon ute på förskolorna i ett jämställdperspektiv. För att ingen ska behöva känna sig mindre värd på grund av kön. Och i slutänden handlar detta alltså om det ökända syftet att kvinnan inte redan från mycket tidig ålder ska känna sig ojämställd med mannen i Sverige idag.
Som förskollärare bör man därför använda ordet Hen när man pratar om "Han" eller "Hon", likaväl som man istället för ordet dockvrå nu får tänka till och istället nämna rummet med dockorna och den lilla spisen på dagis för Hemmet. Annars kunde det ju hända att en tvååring som är kille råkar fösa in en jämnårig kompis som råkar vara flicka i rummet med tanken "Ställ dig vid spisen, kvinna!"....eller?
Om man nu inte får säga Han till en pojke på dagis för att ordet verkar maskulint så ställer jag mig frågan om man får säga pojkens namn utan att det också låter maskulint...för visst låter det lika pojkaktigt ? Här gäller det att i framtiden vakta sin tunga. Eller bör man för jämställdhetens skull börja döpa sina flickor till pojknamn och tvärtom ? 
När kommer denna överdrivna jämställdhetsdebatt nå sitt slut ? När killar bara leker med dockor, flickor bara med bilar och när man lärt pappor att amma ? 
Jag tycker att flickor och pojkar - såsom män och kvinnor - ska behandlas likvärdigt. Men att det ändå finns skillnader mellan män och kvinnor är helt verkligt. En naturens gång, och det är så det också ska vara.
Det blir inte lätt för alla jämställdhetskämpar att omvända en hel generation...ty det är fortfarande så att killar oftast hellre leker med bilar än flickor. Och då kommer vi till den aspekten om vi vuxna ska ÄNDRA våra barns beteende för att uppnå jämställdhet redan i tidig ålder. Jag kan inte hjälpa att jag inte tror på detta. Då riktig jämställdhet för mig inte alls handlar om vilka saker man leker med, utan mer om att får välja själv vad man vill leka och att man inte lämnar någon utanför i en grupp. Jämställdhet har för mig mer med medmänsklighet inför andra att göra än just skillnad mellan könen på den generation vi nu får äran att se växa upp.
Jag tror förvisso inte heller att vår generation behöver oroa sig så förbenat över våra barns jämnställdhetstankar,  för jag är ganska övertygad om att de naturligt BLIR jämnställdhetsgoda människor om vi vuxna bara lär dem att det är det som är det normala, då sitter de i deras ryggrad innan de hunnit fundera över något annat ! Och jag kan lova att mina barn aldrig undrat om jag är mer eller mindre värd än deras pappa, vilket ju helt säkert bottnar i att vi själva också ser oss som jämnställda människor. Och lever just så.
Alla människor ÄR olika, och man ska ha rätten till det, vare sig det handlar om kön, intressen, sociala aspekter eller annat !
Jag tycker SJÄLVKLART att alla barn är lika mycket värda, och det tror jag de flesta helhjärtat håller med mig om. Och jag tycker det är lika naturligt med flickor som leker med bilar och killar som leker med dockor.
Men när man kommer till sådana här aspekter anser jag att det har gått för långt. Är det inte ett sundare alternativ att redan från början lära våra barn att alla människor ÄR olika men att de har rätten att vara det ?
Jag accepterar vad ni som förespråkar Hen menar och tycker, men jag tror tyvärr inte det är rätt väg att gå. Det räcker aldrig för att få barnen att acceptera sina kompisar som likvärdiga redan från tidig ålder.
Jag tycker detta är sanslöst överdrivet, och det värsta är att det egentligen inte tjänar till vare sig något bra resultat eller syfte.
För vad som egentligen gör våra barn till jämställda individer redan från start är inte om vi kallar dem han eller hon. Eller hen. Utan hur vi - som är deras fostrare och förebilder - själva lever upp till och respekterar varandra, och lär barnen att ALLA är olika. Olika, helt unika och precis lika mycket värda ! 

Som vanligt mina personliga åsikter !
Tack för titten:-)

Jag har kunnat vara hemma med barnen. Det är jag mäkta stolt över.
För den tid vi ägnat åt våra killar när de växt upp kan ingen annan minnas så helt och fullt än just vi.
Det var vi som torkade tårarna, vi som plåstrade om såren och vi som såg framstegen på nära håll vad våra barn än tog sig för. Minnen som ger lyckorus. 

Jag ägnar min vän trebarnsmamman Johanna och min vän fembarnsmamman Anna-Maria denna text.

Många har så bråttom med att få iväg sina små till dagis - eller förskolan som det numera heter - och jag kan inte riktigt förstå varför.
Ställer du frågan till berörda föräldrar får du väldigt ofta svaret att det är för de sociala aspekterna. 
Nja, det är ett ganska dåligt argument tycker jag, åtminstone när vi snackar om barn under tre år.
En mamma lät mig däremot förstå att det var endast för hennes egna skull då hon tyckte det var jobbigt att ha tvååringen hemma då babyn skulle ammas osv, och det är det ärligaste svar jag någonsin fått.
För jag vet nämligen att det inte handlar om sociala sammanhang, när det gäller ettåringar och tvååringar som ska in i verksamheten. För så små barn leker inte i grupp, utan mest bara ensamlek.
Något jag också klart lagt märke till de senaste åren är många föräldrars oförmåga att inse att de själva är de bästa förebilderna till sina egna barn. Ofta hör jag mammor - och pappor - som beklagar sig över att inte besitta samma höga kompetens i utvecklingssyfte som pedagogerna som arbetar på deras dagis kan. Då blir jag bedrövad. Visst vimlar det av högklassigt kunskapskunnig personal, men jag är helt övertygad att alla de som har intresset för att vara med sina egna barn, också automatiskt har förmågan att utveckla barnen på tveklöst bästa sätt! 
Pedagogik handlar ganska mycket om räkning, man målar löv på träd och räknar dem osv. Om man hemma räknar man hur många dl vetemjöl det ska hällas i bulldegen istället spelar mindre roll. Om man planterar fem apelsinkärnor i krukor och ser hur många som kommer upp, och därmed förstår hur många som inte kom upp är det lika bra ur ett stimulerande och lärande perspektiv! Pedagogik är lärdom, lek och stimulans men kan läras lika bra av mamma eller pappa under barnens första år!
Jag hyllar i sanningens namn dagis för att det finns, men det ska vara till för barn vars båda föräldrar jobbar samtidigt. Och vad gäller dessa mäkta ökända 15-timmars tycker jag det bara borde erbjudas för barn över tre år.
Men träffar dina barn aldrig andra barn, undrade många under de år vi inte utnyttjade dagis.
Jo, visst träffade vi andra. Lekplatser besöktes, utflykter gjordes, kyrkis fanns dit barn gick med sina föräldrar och umgicks. Och alla dessa varianter av umgänge var super!
Jag har under mina yrkeverksamma år stött på mammor som gladeligen ställer klockan och går ut i odrägligt snökaos, skottar en gång ut från garaget, klär på sina små och skrapar bilen och startar. Med svetten rinnande tar de steget över förskolans tröskel en stund därpå och ojar sig över all snö som ställer till problem när man ska ut.  Att man ändå väljer att göra sig allt detta besvär för att få iväg tvååringen ett par timmar när man ändå är hemma med bebisen och kan ligga kvar och mysa inne med båda barnen är ett mysterium för mig. Jag skulle i ärlighetens namn aldrig i livet lämnat bort mina killar på detta 15-timmars innan tre års ålder, endast därför att jag inte ser en enda rimlig anledning till det.
Varför, varför, varför vill man lämna bort de små när man är hemma själv om dagarna? Jag fattar det bara inte.
Men då har du väl en rik man, antog somliga under min tid hemma.
Nej, verkligen inte. Men vi valde att leva ganska enkelt de åren, klarade oss med bara en bil och hade tur som hittade ett hus till ett rimligt pris.
Omöjligt, menar många. Fullt möjligt, hävdar jag.
I egenskap av dagisfröken kan jag bara säga TACK till er som håller barnen hemma från de redan överfulla småbarnsavdelningarna, ni gör både era egna barn, personalen och de barn som vistas i verksamheten en jättestor tjänst.
Och som mamma kan jag bara säga att jag tycker vi borde varit många fler!
Som vanligt är detta bara mina personliga tankar, och till alla de vänner jag har som valt att utnyttja dessa 15-timmar till fullo vill jag bara säga att jag gillar er oavsett. För det är inte ni som bestämt dessa regler, ni har bara valt att nyttja dem.
De jag hyllar idag är alla hemmaföräldrar!
För jag vet att ni trots ekonomiskt underläge kämpar på, helhjärtat och innerligt vill ni vara med era barn så mycket ni kan. Tiden med de små kommer aldrig igen. Och just därför anser jag att ni gjort så förbaskat rätt och att ni är guld värda!
Era barn kommer att tacka er. Ni gav nämligen det finaste man kan ge dem. Sin tid.

Som vanligt är detta mina personliga tankar.
Tack för att ni läste !

När jag som 19-åring blev gravid första gången vet jag att många höjde på ögonbrynen.
Var detta verkligen något som vi planerat ? Kunde vi verkligen förstå vilket ansvar vi nu skulle komma att axlas med, och skulle vi klara av det ? Var vi verkligen säkra på att vi hittat rätt partner redan, och ville vi verkligen inte hinna med att resa och göra karriär först ?
Idag kan jag svara alla er som då undrade. Detta var något vi verkligen planerat,  Jonny o jag. Vi förstod mycket väl vilket ansvar det innebar med ett litet barn, vi var helt säkra på att det var vi som ville leva tillsammans och vi ville varken resa eller göra några karriärer innan vi bildade familj. 
Jag hade precis tagit studenten, vi hade varit tillsammans i tre år och längtade båda efter en baby.
Christoffer föddes i maj året därpå - då jag hade ett par månader kvar till min tjugoårsdag - och jag kan delge er att jag ända sedan den dagen alltid bara sett fördelar med att vara en så ung mamma.
Vi var fortfarande lekfulla, orkade slänga oss på golvet och leka rytande lejon och krälande ormar. Och jag kan inte låta bli att vara ganska övertygad om att vi lättare återhämtade oss efter en vaknatt som tjugoåringar än senare i livet.
Vännerna som efter gymnasieteiden häpnade över beslutet vi tog då häpnas lika mycket idag, fast de nu istället tycker det är helt ofattbart och härligt att jag idag har tonåringar, nu när de själva har huset fullt av småbarn.
Jag tycker att alla ska skaffa familj när det känns rätt och det är inte för ett ögonblick åldern som visar kvaliteten på en förälder. Men jag häpnas över att så många tycks gå och vänta in rätt tillfälle i alltför många år, och jag skräms av att längtan efter barn kanske för dem under den tiden hinner avta.
Det finns så många fördelar med att vara ung förälder, och det jag tycker är allra bäst är att jag är det livet ut och inte bara när barnen växer upp. Jag kommer troligtvis få barnbarn lite tidigare, och trots att jag fullkomligt älskar det liv vi lever idag med huset fullt av barn och ungdomar och deras kompisar därtill, kan jag känna "den medelålders friheten" närma sig snabbt, ty våra killar kommer vara tonåringar och vuxna när vi fortfarande är ganska unga!
I Sverige är idag medelåldern på förstföderskor 29 år och detta är fullt förståeligt. Man ska - enligt hela samhällsmodellen - helst vara uppemot trettio innan man väljer just detta att leva familjeliv. Men har man bara en säker relation där man älskar och respekterar varandra och är beredda att hjälpas åt och där båda önskar barn samtidigt i livet, tror jag man har de bästa förutsättningar. Oavsett ålder.
Jag fick när jag nyligen diskuterade min unga mammaålder med en vän frågan "Vad skulle du säga om din äldste kom hem som 19-åring och berättade att han och flickvännen skulle ha barn?" Svaret blev att jag givetvis skulle förutsätta att han då var i ett stadigt förhållande och hade någon sorts ekonomisk trygghet, att jag skulle krama om dem och känna lycka och stolthet. Lita på att de själva skulle förstå ansvaret och innebörden och skatta mig överlycklig över att bli farmor redan innan fyrtio års ålder.  
Jag känner många föräldrar, yngre som äldre.
Och jag respekterar dem alla.
Det jag bara inte kan förstå är denna ständiga oro för hur det ska gå för oss som är unga när vi blir med barn.
Och hur man än känner inför detta med ålder på föräldrar och när i livet man än väljer att bilda familj, måste man komma ihåg vad som är det viktigaste. Kärleken till de barn man föder, och den ska vara villkorslös och stark livet ut. 


Än en gång mina personliga tankar.
Tack för att ni kikade in och läste !

Ett ständigt återkommande samtalsämne vart man än befinner sig som förälder och pratar barn är just detta.
Redan under min andra graviditet fick jag snabbt befara att man nog allt borde önska sig en flicka då man ju redan hade en pojke. Själv önskade jag innerligt en lillebror till min son, och i synnerhet ett friskt barn.
Jag har helt ärligt alltid bara velat ha pojkar, och redan långt innan familjeplaner i praktiken smiddes delgav jag under min högstadietid mina vänner i gänget detta. Som enda tjej önskade jag då inte kombinationen en av varje.
När jag sedan för tredje gången gick havande fick jag höra detta så många gånger så jag blev irriterad. Hoppades jag nu verkligen inte på en flicka, jag som redan hade två pojkar ?
Nej, svarade jag. Min önskan - men framförallt också känslan av att en pojke låg och väntade på att komma ut - var enormt stark den gången.
Nu kan man ju fråga sig om jag inte blivit lika glad om det någon gång under mina tre förlossningar visat sig vara en liten tjej som kikade ut, och svaret blir ju - som jag hoppas att ni alla förstår - då givetvis ja. Men själva mamma/dotterkänslan som jag vet är mycket stark hos många vänner till mig redan långt innan de får barn hade nog inte blivit instinktivt verklig för mig förrän just i det ögonblicket.
Nyligen var jag på ett kalas där en man håller sin ettåring i knät när frågan plötsligt kommer flygande i luften "Nu får vi väl tro att det blir en tjej nästa gång?" Bredvid sitter hans höggravida fru och de svarar helt oväntat att nej, de hoppas båda på en pojke eftersom pappan själv alltid känt att han saknat en bror. Oj, kan jag inte låta bli att tänka när jag hör det svaret. Det finns fler än mig som vandrar här på jorden och som faktiskt inte har den inbyggda, ganska självklara önskan om att få en av varje.
Jag vet ju att de flesta kvinnor jag faktiskt känner har önskan i sig om att få just en dotter, och där är jag nog regeln som utgör undantaget. Kanske det beror på att jag aldrig i sanningens namn varit sådär prinsessigt tjejig av mig, eller så har ödet viskat i mitt öra att jag skulle komma att bli pojkmamma redan innan killarna kom till världen.
För visst är det skillnad på pojkar och flickor, den saken är säker.
Om jag nu skulle vakna med en väldig lust att klä någon i klänning, så kan jag inte det.
Längtar jag tills att någon ska kalla mig mormor i framtiden, så måste jag förstå att det blir farmor för min del.
Där kommer en annan aspekt in i denna text, för jag kan ärligt säga att de flesta jag känner står mycket närmre sin mormor o morfar än sin farmor och farfar. Men jag vågar också hävda att det egentligen handlar mer om personkemi än om något annat. Ty vissa av mina vänner har bättre kontakt och relation med sina svärföräldrar än sina egna föräldrar, just för att de är mer likasinnade.
Och jag ser oavsett personlighet fram emot de tjejkvällar jag aldrig kan ha med mina söner med mina framtida svärdöttrar, och det ska sannerligen bli spännande att se vilka tjejer som i framtiden blir deras flickvänner!

Jag vill bara som sista mening understryka att jag verkligen gillar flickor och pojkar lika mycket. Det är en ära att som i mitt jobb få lära känna alla dessa underbara barn, tjejer som killar.
Det är en lycka att känna släktingar och vänners barn, oavsett sort.
Det är bara det att jag aldrig starkt önskat mig en egen dotter.

Än en gång är det mina personliga tankar jag delger er.
Och även denna gång tackar jag för att ni kikade in !

Jag tycker synd om ensambarn.
När jag första gången hörde en kompis säga dessa ord var jag redan vuxen, mamma till tre pojkar och hade aldrig ägnat ämnet en tanke.
Vi satt sedan länge och diskuterade, min vän och jag.
Vid närmare eftertanke kom jag då på att jag inte ens känner så många ensambarn. Alltså barn utan syskon. Som också blir vuxna utan syskon.
Sedan mindes jag plötsligt den vän under högstadietiden som inte hade mindre än åtta syskon. Enligt henne för att mamman gillade barn. Och själv var ett ensambarn.
Ett annat exempel är den familj i min närhet som när separationen med stormsteg närmar sig väljer att snabbt skaffa ett andra barn, bara för att flicka nr 1 ska slippa växa upp som ensamt barn i familjen. Också där är mamman själv ensambarn.
Rätt eller fel ? Ja, frågan kan diskuteras i oändlig tid och att göra som detta par kanske inte enligt mig är det mest optimala, men nu är deras döttrar vuxna och de hävdar än idag att beslutet var det allra bästa. För trots vad den familjen sedan gick igenom så hade barnen varandra.
Att tycka att det är synd om alla som inga syskon har vore nog att kasta sten i glashus. Kanske kan det jämföras med att någon plötsligt skulle förutspå att alla brunhåriga ungar skulle vara olyckligare än andra barn.
För det finns ju människor som starkt önskar syskon till sina förstfödda, men som ändå aldrig berikas med det. Och så finns det människor som helt enkelt inte vill ha fler barn än sitt första. Och människor som inga barn alls vill ha. Det respekterar jag högt.
Att det även finns människor som trots att de i ärlighetens namn inga barn borde skaffa ändå skaffar sig en hel hop, det är jag ledsamt nog medveten om. Men detta inlägg handlar inte om dem.
Ställer man frågan till ensambarnen själva - när de nått vuxen ålder och har facit i sina händer - så är nog svaret ändå ganska enhälligt.
Vad beror då detta på ?
Jag tror att det har med människans natur att göra.
För även om syskon ständigt bråkar och faktiskt inte ens tycker om varandra så finns de ändå alltid där.
Den dagen föräldrarna lämnar jordelivet har man sin historia att dela med någon som också var där. Även om man bråkade bort hela barndomen med just den människan.
Syskonrelationen är den absolut längsta vi har i våra liv.
Och vad man än tycker om ensambarnen, barnaskaror på tiotal barn, eller på tre barn, eller på inga barn alls så är dessa ord lika sanna som de är yttrade.

Ännu en gång har jag delgett er mina helt egna tankar och funderingar.
Och än en gång tackar jag för att ni kikade in !

Jag glömmer aldrig när jag som riktigt ung vikarierade en hel sommar på ett äldreboende. Det var min allra första livserfarenhet av förvärvsarbete men det slog mig under de veckorna att utbildning inte alltid är bäst.
De flesta som var utbildad personal på just det stället var inte alls lika godhjärtade, varma i sättet eller tillmötesgående mot de gamla som de outbildade. Och de såg ned på oss "vanliga" och tyckte kanske många gånger att de hade rätt att styra och ställa lite med oss unga vikarier. Chefen där var dock professionell och gjorde ingen skillnad på folk.
Vad som genom åren som gått sedan dess har skrämt mig aningen är att jag nästintill på alla de arbetsplatser jag verkat inom - och det är en hel del då jag arbetat som vikarie under åtta års tid - märker att cheferna gör skillnad. På grund av utbildningen. Man syns liksom inte alls på samma sätt om man inte har utbildningen, även om det aldrig sägs högt.
När jag vid ett tillfälle ställde frågan rakt ut fick jag till svar att enligt lagen vill vi inte anställa dig här då du är outbildad. Okej, tänkte jag, men om jag läser då? Då gör vi allt fört att behålla dig istället, för då blir du attraktiv att ha i vår versamhet! Det är där det händer något, tänker jag. Något som inte riktigt är helt rätt. Ty jag kommer vara samma människa den dag jag har gått utbildningen och blivit förskollärare! Visst kommer jag den dagen ha mer kunskap i huvudet och säkert en halvfylld hjärna med ren pedagogik och dessutom ett skriftligt dokument som bevis, men jag lovar här och nu att jag inte alls kommer ändra min personlighet i arbetet jag utför.
Nu menar jag inte att alla utbildade männioskor i detta land är oprofessionella. Då vore jag ju rent korkad.
Jag vet - och t.o.m känner - en hel hop av både undersköterskor, sjuksköterskor och förskollärare som är av riktigt hög klass ! De har kunskapen som ges i skolbänken men de har också intresset, sinnelaget och framförallt glädjen över att arbeta med det som de brinner för. Den kombinationen är oslagbar!
Det jag vill förmedla och det jag personligen helt säkert hävdar är bara att allt inte hänger på utbildning när man vistas ute i vår stora värld.
Men kom ihåg att detta bara är mina personliga åsikter och tankar.
Och tack igen för att ni kikade in !

Varmt välkommen till min alldeles nystartade blogg!


Kan man vara för positiv? Nej, är mitt svar.
Däremot kan man vara väldigt oliktänkande och se saker från väldigt olika perspektiv.
Jag är en väldigt optimistisk människa som så länge jag kan minnas har sett saker från den ljusa sidan.
Det är nog inget jag medvetet valt, utan det är sådan jag från början bara är.
Jag har i vuxen ålder ibland undrat om min inställning till det som är livet kan ha att göra med min barndom. En barndom i en familj som aldrig hade jättemycket pengar men en mamma som var hemma med oss barn o gav oss mycket av den dyrbara gåvan tid. Vi hade vårt hus på världens underbaraste plats, och trots att utrymmet var litet fick alltid alla plats i glädjen o gemenskapen som fanns i det huset. Och som fortfarande finns där, fast det numera fylls av en mormor o morfar, vuxna barn o en hel hög med busiga, vilda barnbarn. 
Eller har mitt sinnelag helt andra grunder ? Kan det bero på att jag inte som de flesta andra jämför mig med familjer här i min närhet, när jag jämför mig med andra. Jag kan inte låta bli att tänka att jag egentligen kunde varit född på en annan plats på jorden där barnen dör som flugor pga sjukdomar, och att man kanske hade haft tretton barn att försörja utan minsta rimlig möjlighet. Jag väljer hellre att vakna på morgonen o le åt att jag här i mitt hus har tre friska, glada pojkar. Visst kan de gå mig på nerverna ibland och visst bråkar de så jag ibland blir riktigt arg, men gudarna ska veta att det är de som är det värdefullaste jag har, att de betyder mest för mig och att jag helt ärligt skulle gå genom både eld och vatten för att de får förbli friska och lyckliga i hela sina liv.
Alla har något att glädjas över, och alla borde göra det !
Visst finns problem och motsättningar även i mitt liv, annars vore jag ju mer än verklig. Och visst är jag arg, irriterad o frustrerad till tusen ibland för annars vore jag ju inte riktigt normal. Men att välja att låta de negativa tankarna ta överhand i  min skalle ligger inte för mig några längre stunder.
Min man kan bli avundsjuk på mig ibland, det säger han själv. Att vara så överpositiv är aldrig bra, skojar han.
Men nog är det bra. Att se saker och ting från en ljusare sida gör ju att problemen blir mindre och resultatet då blir ju att människan blir gladare och lyckligare.
Min önskan är att fler just i detta avseende kunde likna mig lite mer, då jag så ofta stöter på människor som är så missnöjda över allt och jag kan bara inte sluta tycka synd om dem.
Som avslutning på detta mitt allra första inlägg säger jag på återseende och
Don't worry, be happy!!!

Kom ihåg att allt jag skriver bara är mina personliga åsikter o tankar.
Tack för att ni kikade in och läste.